Att adoptera en gubbe - Av Paula Barte

Att adoptera en gubbe

av | 10 apr 2018 | Högkänsliga berättar | 4 Kommentarer

Igår tänkte jag adoptera en farbror på sjukhuset. Han var gammal och skröplig och hade förtvivlat behövt min hjälp men jag stod emot. Helst hade jag velat ta med honom hem och tvingat på honom vård och omsorg. Rotmos och fläsk på tisdagar, sårtvätt på torsdagar och Melodikrysset på lördagar. Typ. Inom loppet av 2 minuter efter att han kommit in i väntrummet hade jag gjort upp en plan för hur jag skulle anpassa mitt hem för att kunna ta emot en 90-åring med rullator och grå starr.

Min hjärna gör så, förstår du. Lurar mig att tro att jag vet hur människor har det, under alla rynkor och bakom tjockbottnade glasögon. Den gamla farbrorn i fråga hade utan tvekan behövt hjälp, i form av en stark arm som kunde ledsaga honom till utgången eller ett par läsvilliga ögon som kunde dirigerat honom i rätt riktning bland alla sjukhuskorridorer. Inget mer. Den stackaren tycker kanske inte ens om rotmos och fläsk.

Jag tvingade mig själv att sitta på händerna och klistrade osynlig maskeringstejp över truten på mig själv för att motstå frestelsen att bjuda ut mitt gästrum till denna skröpliga man och därmed framstå som en fullblodssociopat.

Jag upprepade flygplansanalogin oavbrutet som ett mantra. ”Du måste först sätta på dig din egen syrgasmask innan du kan hjälpa någon annan”. I såna tillfällen ter det sig så fullkomligt uppenbart varför jag lever mitt liv likt ett utsketet plommon. När varenda gamling, trebent hund och gråtande barn tar över min tankeverksamhet och jag spenderar min 14%-iga dagsranson av energi på att fundera ut scenarion i vilka dessa samhällets olycksbarn finner själslig frid och materiell välfärd genom min försorg. Människor som inte på något sätt har bett om den hjälpen. Den lilla detaljen missar jag gång på gång. Istället lägger jag huvudet på sned och pannan i djupa veck och skrynklar ihop den lilla slemmiga grå klumpen innanför skallbenet och hoppas på att komma på något revolutionerande och tillfredsställande.

Att jag inte har några pengar, ingen energi och gråter av stress vid tanken på att behövs torka diskbänken känns totalt irrelevant när jag ikläder mig mitt Gandhi-komplex och spenderbyxorna. Klart hundarna ska ha ”voff”, barnen ska få glass och blomsterängar och serietidningar och de gamle måste ju få kakor att doppa och ”året runt” och läggningsvätska i blå ton.

Så sitter jag där och stirrar på det finmaskiga nätet av blodkärl, i den gamles ansikte. Undrar hur jag ska kunna leva med att inte längre vara jag. Med att ta på syrgasmasken på mig själv först och strunta i människor med ledsna ögon. Med krokiga ryggar och Dramaten full av ”Dafgårds biff a la Lindström” i en-portionsförpackningar. Hur jag ska titta ner i golvet i varje väntrum, för att undvika ögonkontakt och slippa le och vara mänsklig.

Det är tydligen så en orkar. Orkar att gå vidare. Bygger upp sig själv igen. Ger respit åt en trasig hsp-hjärna på dekis. Lite sund egoism som en väninna kallar det. Uttrycket ger mig kväljningar. Tänk, jag hade hoppats på att lösningen skulle vara att vi fick fortsätta vara som vi är och att resten av omvärlden anpassade sig. Snällade till sig. Så tokigt naivt. Farbrorn får väl klara sig själv precis som alla vi andra. Sen kan vi ju sitta där och lyssna på vår avslappningsmusik och känna oss duktiga att vi sket i de där ledsna ögonen. Balans handlar det ju såklart om, än en gång. Distans. Så, så svårt. Var går gränsen för självdestruktivt beteende?

Kanske vid adoption av herrelösa herrar.

Jag kompromissar med mig själv. Han får inte följa med hem men kanske kan jag ge honom lite vänlighet när vi sitter här i väntrummet. Ett glas vatten, ett leende, kanske att jag kan brista ut i skönsång och förkunna att ”han har öppnat pärleporten”. Fast kanske inte, det känns kanske mer som ett grymt skämt, där han sitter med döden flåsande i nacken.

Istället frågar jag honom om han vill ha en tidning medan han väntar.

Han tittar på mig med vattniga ögon och snörper ihop munnen. ”Nej, tack” säger han och synar mig uppifrån och ner med nedlåtande blick.

Jävla gubbe 😉

Artikel skriven av: Paula Barte
Paula är en av våra gästbloggare. Hon brinner för barn och litteratur. Paula beskriver sig själv som:

42-årig helsingborgare med ett huvud full av grubblerier och tankar som aldrig tar paus. Mitt motto är: ”Jag känner, därför är jag.”

Om HSP

HSP är en stor tillgång. Öka din kunskap om högkänslighet.

Högkänslig?

Gör Elaine Arons HSP Test och få svar direkt i mobilen om du eller ditt barn är högkänsligt.

Är du HSP och blir trött av alla intryck?

Vi hjälper dig att skapa balans i livet

Dela med dig till dina vänner