Hittade anslaget ovan igår 🙂
Först flinar jag igenkännande. Det är ju så där jag tänker. I vart fall i mina bästa stunder.
Andra stunder är jag less och vill klaga.
Det som är viktigt är att acceptera känslan. Börjar vi göra motstånd mot känslan kommer den att hitta nya sätt att uttrycka sig på. Kanske genom krämpor i kroppen. Det är skillnad på att acceptera känslan och att leva ut den.
Fast det är väl lika bra att erkänna. Ibland upptäcker jag att jag har offerkoftan på. Klagar, småmuttrar och tycker allmänt synd om mig själv. Då är det också helt okey.
Hur hanterar du känslor?
Ha de bäst
Leif
Jag brukar att tillåta mig ta på offerkoftan ibland och gotta mig i en en stund, men är noga med att inte ha den på hela tiden.
Ibland känner jag att det är skönt att ha den på när jag är hemma och när jag har tagit av mig den ger jag mig alltid en stund i stillhet efteråt för att reflektera över det och känna in det jag kände – för att sedan släppa det och gå vidare!
Det är inte att falla utan att resa sig efter fallet…. ja du vet!
kramar Ann@ ღ