Du kanske undrar hur det går med gnällfastan? Jag tröstar mig med Will Bowens ord ”du kommer att vara mycket på dag 1”. Det är svårt att bryta en vana. Det är ännu svårare att bryta en vana jag inte visste att jag hade.

Det här med gnällfasta var inte så lätt som det lät. Minns du att jag skrev att jag nog skulle få det lättare än pastorn Will Bowen som började med det här? Jag är inte så säker längre. Precis som Will har jag tänkt att jag inte är en person som gnäller särskilt mycket, åtminstone inte nuförtiden. Jag har tills i dag klarat en hel dag utan klagomål men är tillbaka på dag ett för i går hoppade det ut ett par klagomål ur munnen. Vissa av dagarna efter första blogginlägget så har jag flyttat armbandet fler gånger än i början. Jag och min sambo Leif Grytenius har spekulerat i varför. Jag tror på Leifs teori att det är för att jag är än mer uppmärksam på hur jag pratar.

Ibland tycker jag det är svårt att veta om det är ett klagomål eller inte. Wills fru sa en gång till honom ”om du behöver fundera på om det är ett klagomål eller inte så är det troligen det”. Efter att ha läst klart Wills bok, så tänker jag så här:

• Om jag upplyser någon om något som jag inte tycker att det borde vara som det är = klagomål. Till exempel att jag upplyser Leif om att jag har ont i huvudet.
• Om jag upplever att något är jobbigt/fel men ser möjlighet till lösning och ber om hjälp  = inte klagomål. Till exempel om jag har ont i nacken och ber Leif att massera eller om jag är på restaurang och får in fel mat och skickar in den igen.
• Om jag får en jobbig känsla på grund av en händelse och känner behov av att få någon annans perspektiv på den och berättar för någon = inte klagomål. Till exempel om jag är nära att bli påkörd och känner att jag har svårt att släppa rädslan efteråt. Men, om jag ältar och hör av mig till fler mer i syfte att få uppmärksamhet, ”tyck synd om mig för att den idioten körde som hen gjorde” = klagomål
• Om jag säger något om en frånvarande person som jag inte skulle kunna säga det direkt till den personen = skvaller

Förra veckan flyttade jag armbandet kanske sex gånger per dag i snitt. Jag är riktigt nöjd med att jag i flera fall har stoppat orden på väg ut ur munnen. Då har jag antingen vara helt tyst eller omformulerat mig. Till exempel när vi var i den gemensamma tvättstugan förra veckan och jag skulle sopa golvet. Jag kollade under den stora sopborsten och såg att det satt mycket gammalt damm under. Du vet så där mycket att borsten har mist en del av sin funktion. Det som var på väg ut ur munnen var ett klagomål på att personen som sist använde sopborsten inte gjort ren den. Innan orden kom ut ur munnen så hade jag omformulerat till att det ju var riktigt bra att personen innan använt den så att det var rent på golvet. Gissa om jag var nöjd då?

Jag har upptäckt att de mindre betydelsefulla (och mindre intressanta) klagomålen är svårast att hinna stoppa. Till exempel när jag var på avdelningsresa med kollegorna i veckan och fick så fantastiskt god mat och sa ”oj vad mätt jag är!” med ett klagande tonfall. Vem är egentligen intresserad av att höra hur mätt jag är? Ingen naturligtvis, så den kommentaren hoppas jag inte kommer ur min mun fler gånger.

Jag är enligt HSP-testet en högkänslig person med marginal. Kan det vara så att högkänsliga letar mer fel, eftersom vi ska kunna varna flocken och att vi därigenom hittar mer fel som vi kan klaga på? Man kan alltid hitta något fel i allt men man kan också alltid hitta något rätt i allt. Jag vill oftare vara en sån som hittar något rätt i allt. Hur ser du på saker som händer, är glaset halvtomt eller halvfullt?

Anneli Bokedal

Fler artiklar om högkänslighet