Det började som en vanlig dag i tvättstugan

Jag klädde på mig och stängde dörren. Föga anade jag vad som snart skulle komma att ske.

Dörren gnisslade bakom mig när jag steg in i tvättstugan. Det doftade sådär som en ljummen torktumlare gör. Lysrören kastade sitt kalla ljus över de kala cementväggarna. Det ekade lätt när jag gick över det klinkerlagda golvet.

Ingen vanlig dag i tvättstugan. Det lät som en viskning men var kom den ifrån?

Jag plockade inte ont anande ur torktumlaren och lade kläderna på bänken. Precis när jag skulle börja vika handdukar hör jag som en svag viskning. ”Mitt uppdrag är att hjälpa människor att tro på sig själva, när de gör det skapar de sina egna mirakler.”

Förvånat tittar jag mig omkring. Jag ser ingen annan i tvättstugan. Det är bara jag där. Lite småförvirrad tänker jag: Var kom det där ifrån? Vem sa det där?

Jag kliar mig i huvudet och repeterar orden i mitt inre: ”Mitt uppdrag är att hjälpa människor att tro på sig själva, när de gör det skapar de sina egna mirakler.” Jag hinner bara repetera några få ord när jag känner hur mina ben börjar vika sig. För att inte trilla omkull lägger jag mig över tvätten på bänken. Hur länge jag ligger där har jag inte en aning om.

På stappliga ben börjar jag gå hemåt. På något vis lyckas jag få den rena tvätten med mig. Sätter siktet på soffan i rummet och tar sats för att orka fram.

En förundran börjar i tårna och smyger sig upp genom min kropp. En förundran som också innehåller bävan. En bävan för vad det är som förväntas av mig. Hur sjutton ska jag kunna hjälpa människor att tro på sig själva? Jag som inte ens tror på mig själv. Jag har inte känslan av att jag duger som jag är. Jag har svart bälte i separationer, har varit med om flera konkurser och varit hos Kronofogden. Budskapet måste ha kommit till fel person.

Under flera år gör jag vad jag kan för att slå bort budskapet: ”Mitt uppdrag är att hjälpa människor att tro på sig själva, när de gör det skapar de sina egna mirakler.”

Det är först år 2012 när jag börjar läsa om HSP och vilka utmaningar de högkänsliga har som jag börjar ana vad det är jag kan bidra med.

Fast ska jag vara riktigt ärlig ville jag först inte tillstå att jag själv är högkänslig. Jag ville ju så förtvivlat gärna vara normal. Att tillhöra en minoritet var inget som hägrade. Även om det är en stor minoritet. En av fem är HSP vilket gör att vi har cirka två miljoner högkänsliga i Sverige.

Hösten 2014 valde jag att kliva ut ur högkänslighetsgarderoben. Sedan dess har vi provat oss fram hur vi ska kunna göra för att fullfölja uppdraget: ”Mitt uppdrag är att hjälpa människor att tro på sig själva, när de gör det skapar de sina egna mirakler.”

Det största problemet som vi högkänsliga har är överstimulering. Det säger forskarna och det stämmer med de undersökningar vi själva har gjort.

För att hjälpa högkänsliga att förebygga överstimulering och att snabbare återhämta sig när de har kört på sig själva utvecklade vi ambitiösa kurser. Kurser som har visat sig för omfattande. Perfektionister som vi är ville vi ta med all den kunskap vi har som kan tänkas hjälpa. Det här resulterade i att det är få som tar sig igenom kurserna. Kurserna innehåller för mycket.

Nu startar vi om på ny kula. Vi är på väg att testa nya idéer. Idéer som är betydligt mycket enklare för dig att ta till sig som högkänslig. Idéer som är mycket enklare för dig att tillämpa. Idéer som hjälper dig att förebygga överstimulering. Idéer som också ger dig snabbare återhämtning.

Hur skulle ditt liv vara om du kunde förebygga överstimulering och återhämta dig snabbare?

Be Sensitive and Proud

Leif

Ps. Du som funderar på om du är högkänslig kan göra HSP Test.

Fler artiklar om högkänslighet