En högkänslig prick och ommöblering - En text av Paula Barte

En högkänslig prick och ommöblering

av | 20 apr 2018 | Högkänsliga berättar | 0 Kommentarer

En läsfåtölj, givetvis en designklassiker, ett glasbord och lite konst på väggarna. Så skulle en haft det. Självklart inga kladdiga fingeravtryck med rester av tigerkaka från fikasugen 8-åring på glasbordet och konsten skulle vara av absolut högsta kvalitet. Ju konstigare konst, desto bättre. Som en röd prick på en stor, vit målarduk. Eller en mumifierad selleristjälk som penetrerar en kapsyl. Kulturellt kapital. Med det följer automatiskt strandnära tomt och högt i tak. Så skulle en ha det! Om en bara hade en blank canvas och bottenlös penningpung och inte var en så förbannad slarvpelle och dessutom oförbätterlig samlare. En sådan där som samlar på mög.

När gillestugan i upp-och-ner huset ska få sig en re-vamp, när 70-talsmattan, på övervåningen, som har mönster av gyllene höstlöv och furudetaljerna och tjock-teven ska lämna plats åt 2000-talets mer stilrena interiör är det lätt att inbilla sig att en är någon annan, att en hör hemma i jubileumsnumret av ”sköna hem”, eller någon som kan äta kanelbullar utan att smula ner hela golvet och som tänker att det inte spelar så stor roll om de legat där 3 sekunder eller tre timmar och väter pekfingerspetsen och sopar upp den gyllene kanelen när ingen ser det. Eller någon som  har kastruller i symmetriska pyramider i köket eller någon som har på sig högklackade tofflor inomhus, kombinerat med en trevlig skjortblus i 100 % lin och ett stänk av Chanel i halsgropen och snabbt lagar en lammtagine när arkitektkollegan från Shaanxi-provinsen bara råkar ha vägarna förbi och stannar till för en spontan kväll och äter surdegsbröd gjord på handmalt rågmjöl och specialimporterad frukt från Marocko och dricker sött, starkt te i förgyllda bägare som en gång tillhörde Jackie O.

Det är så lätt att tro att jag är den personen. Eller att jag kommer att bli det, bara jag använder mig av rätt tapeter och min läsfåtölj är tillräckligt sliten men på ett trevligt sätt, inte på ett ”stått i pingisrummet på fritan i Motala centrum sedan -79” och lidit pin på grund av träningsställsklädda rumpor som kastat sig ner i tid och otid för att kolla in när polarna spelar biljard och spillt cuba-cola och bulle med bulle och gnidit in det i lädret så att det för evigt luktar möglig bounty.

Mer Hemingwayskt slitet. Rökig whiskey, vemod och hjältedyrkan. En bucklig lampa som kastat sina strålar över Biggles och Tom Sawyer och sedan Sal Paradise äventyr i ett splittrat Amerika. Lite köttgryta gjort på pungråtta och frihetslängtan vid lägerelden. Trevligt sliten.

Men var får jag tag i en sådan fåtölj? Och hur ska jag övertala familjen att sitta still vid bordet och inte kladda? Och vad ska de sitta på, vi har ju bara en fåtölj?

Jag börjar få huvudvärk. Det är ju attans att det ska vara så svårt att vara svalt sofistikerad. Ha en medfödd känsla av klass. Air och grace. Och det är ju attans att det ska vara så svårt att erkänna att Fantomen lockar mer till läsning än ”misär-Märtas familjesvit”, nationens nya kelgris som skriver om syfilisinfesterade söndagsstekar och kallbrand hos farfar Egon och tjälen i marken som tvingar tillbaka grödorna och Märta som får överleva genom att gnaga på skosnörena och drömma om den vackre ynglingen hos handskmakaren Hansson och nödgas lägga om farfars sår trots att det luktar död och förruttnelse.

När jag sitter i min imaginära fåtölj och smyger in ett nummer om den vandrande vålnaden, innanför pärmarna till Kafkas samlade verk på gammeltjeckiska, då undrar jag om jag uppfyller mitt fulla potential eller om min potential bara är halvfullt. Det är ju attans att det som skulle beskrivas som en spaljé och skulle vara översållad av medelhavsväxter och vinrankor och stora, fylliga vindruvor hos Pim, textilkonstnär med silvergrått hår, vackert solkysst hud och handvävd kaftan från den lilla hantverksskolan i Moçambique som hon själv finansierar, hos mig är ett maskätet plockepinn som inte kommer att stå emot nästa skånska våroväder och det närmsta en kommer ljuvliga druvor är det urätna paketet med russin som ligger slängd i hörnet, tillsammans med pinnarna och stenarna som skulle användas till ett vackert men HELT ogenomtänkt stilleben, spontant ihopsatt på ett trevligt metallbord med lagom mycket rost. Där ligger de, under plastbordet från överskottsbolaget och hånar mig.

Fasiken, inte ens det här med ljusen blir ju rätt. Det är något som tar emot när det står att doftljuset kostar 500 spänn. Jag vill ju vara som Pim men om jag köper det här ljuset så har jag ju inte råd med köttfärs och ikväll är det ju taco-kväll. Jag vet inte om jag kan övertyga familjen om att det här är bättre. Ger näring åt själen. Kanske kan jag hotta ett som luktar guacamole.

Åh, vad det är svårt att vara människa! Ja, alltså en sån där överanalyserande, drömmande inbillningsinredare, med siktet inställt på solsängar i distressed trä från en dansk designerbutik som har specialavtal med balinesiska skogshuggare med ”grönt tänk och vitt samvete”, snopet kånkande på Harald Nyborgs stapelbara stolar i partyplast, efter shoppingturen.

Jag ger upp. Undrar om IKEA har några bra fåtöljer. Kanske en ”Ernest”.

Artikel skriven av: Paula Barte
Paula är en av våra gästbloggare. Hon brinner för barn och litteratur. Paula beskriver sig själv som:

42-årig helsingborgare med ett huvud full av grubblerier och tankar som aldrig tar paus. Mitt motto är: “Jag känner, därför är jag.”

Om HSP

HSP är en stor tillgång. Öka din kunskap om högkänslighet.

Högkänslig?

Gör Elaine Arons HSP Test och få svar direkt i mobilen om du eller ditt barn är högkänsligt.

Är du HSP och blir trött av alla intryck?

Vi hjälper dig att skapa balans i livet

Dela med dig till dina vänner