Varje gång jag nämner högkänslighet ser majoriteten av människorna som hör ordet ut som frågetecken. Men högkänslighet är min vardag. Tack vare att jag har förstått hur jag fungerar och hur jag ska vända min högkänslighet till enbart positiv har jag i många situationer en enorm fördel.

I och med att det är cirka tjugo procent av jordens befolkning, vilket motsvarar 1,47 miljarder människor, som är högkänsliga så tycker jag att kunskapen om ämnet måste spridas. Dels för att folk som ovetande är högkänsliga mår ofta dåligt eftersom de, i många fall, tror att det är något fel på dem. Känslan av att inte kunna vara som alla andra utan att förstå varför är många gånger väldigt påfrestande.

Med tanke på att det är så pass många som är högkänsliga så tycker jag därför att skolor och arbetsplatser borde anpassas bättre för personer med andra förutsättningar. Jag menar om någon har en diagnos så får de vanligtvis extra hjälp eller kan få sitta i ett annat rum, och det är ju jättebra vi har kommit långt på så sätt – förr så kunde det vara svårt för personer med någon typ av diagnos. Men det finns andra som också har till exempel svårt att koncentrera sig, bland annat högkänsliga.

På arbetsplatser med kontorslandskap så är det vanligt att högkänsliga går och sätter sig i de små rummen ämnade för mindre möten, telefonsamtal och liknande med ursäkten att de väntar på ett samtal. Det är för att det är många högkänsliga som har väldigt svårt att arbeta i kontorslandskap, men i skolan så jobbar elever i sådana hela tiden och jag vet flera, bland annat mig själv, som finner detta svårt. För min del så är det ofta som största delen av ett arbete som jag lämnar in är skrivet hemma.

Genom att sprida kunskapen om ämnet så kan personer med personlighetsdraget förstå hur det ska hantera det och vända det till sin fördel. Vi kan även se till att skolor och arbetsplatser blir bättre anpassade för inte bara högkänsliga utan för alla. Det är dags att inse att vi alla är unika och till viss del kan vi anpassa oss men hur långt kan det gå innan vi förlorar oss själva i det.

Felicia 14 år

Ps. Varmt tack Molly Åberg för bilden